panikade lite lätt ikväll.
Jag har aldrig varit en person som har varit rädd för det övernaturliga. Jag tror inte på spöken, kollar aldrig under sängen innan jag ska sova och är inte ett dugg skrockfull. Men jävlar vad rädd jag var ikväll. Jobbade på Stadt ikväll och serverade. Riktigt rolig dag att jobba faktiskt. Tills jag skulle stänga. Chefen och kocken gick hem så det var bara jag kvar. Har blivit matad med historier om spöken på hotellet och efterlysta seriemördare som hyr rum och bara skakat av mig dem, tänkt att "det där har nån person med lite väl livlig fantasi kommit på en tråkig fredagkväll". De tankarna är inte lika säkra halv elva en mörk septemberkväll med duggregn. Särskilt inte när man befinner sig ensam på nedervåningen på en säkert 70 år gammal byggnad där det knakar och knäcker ÖVERALLT.
Jagade upp mig själv så mycket att jag trodde jag skulle börja gråta. Började fundera över om någon mördats i nån hotellsäng och om det fanns något lik gömt nånstans. Såg saker i ögonvrån HELA TIDEN, bara för att sekunden senare inse att det var fållen på mitt förkläde, en slinga av mitt hår eller helt enkelt diskmaskinen. Fick panik och vågade knappt gå runt ett hörn. Ringde Julia för lite tröst, haha :D Gick runt livrädd överallt och släckte och låste och gick ut genom ytterdörren och låste den. Då kom jag på att jag glömt att ta ut soporna och var tvungen att gå in igen. I mörkret. Fick dessutom gå ner i källaren och släcka där. Yaay. Trots det klarade jag mig oskadd. Mest tack vare Julia, haha ;)
Förstår inte vad det var med mig, brukar aldrig vara rädd för sånt där :) Funderar om jag ska gå och sova snart. Känner mig ganska trött, fast ska kanske kolla på idolreprisen först :)
God natt på er!
Kommentarer
Trackback
